En återfunnen öländsk runinskrift

Varje år påträffas tidigare okända runinskrifter, men det händer också att tidigare kända inskrifter som varit försvunna dyker upp igen. I somras återfanns exempelvis ett stycke av runstenen U 168 Björkeby i Östra Ryd, som hade varit försvunnen sedan mitten av 1800-talet då den skulle ha sprängts sönder och lagts i kyrkans bogårdsmur. Mycket riktigt var det också där som fragmentet påträffades och det är mycket troligt att resten av stenen finns i samma mur. Ett mera oväntat återfynd gjordes nu i tisdags vid lunchtid. Då återfanns nämligen den inskrift som i Ölands runinskrifter har beteckningen Öl 35.

Det som hittills har varit känt om denna inskrift bygger i huvudsak på de noteringar som Jonas Håkansson Rhezelius gjorde under sin forskningsresa på Öland 1634. Rhezelius var en av Riksantikvarien Johannes Bureus’ medhjälpare och hade sänts dit för att dokumentera kyrkor, runstenar och andra fornlämningar. Detta arbete genomförde han med stor noggrannhet och hans avbildningar och anteckningar är ännu av oskattbart värde.

När Rhezelius den 6 augusti kom till Runstens kyrka på den östra delen av ön, upptecknade han en runinskrift som fanns på väggen i högkoret. Där stod bland annat att ”Denna kyrka heter Runsten. Det bör kyrkoherden kunna: runor läsa och skriva” (Öl 34). Inskriften var dock inte särskilt gammal utan bör ha tillkommit knappt hundra år tidigare. Rhezelius noterade att runor också fanns skrivna i kyrkans ”gamble kyrkioordningz bok”. Dessa återgav ett par rader ur Davids psalm 150 i psaltaren:

Laudate Dominum in cimbalis et choro,
laudate eum in cordis et organo
”Prisa herren med tamburin och dans,
Prisa honom med strängaspel och flöjt.”

Enligt J.G. Liljegren (1832) ska runorna ha förekommit ”i en år 1541 tryckt Mässebok”, men detta är allt som har varit känt om denna inskrift och man har räknat den som försvunnen sedan länge.

För några år sedan fick jag i Liljegrens samling i ATA syn på ett pappersark som gav ytterligare några uppgifter om inskriften. Där stod: ”På Kongl. Bibliothekets duplett-auction (Mars 1832) såldes under N^o 491, 4^o Olai Petri Handbok Stockh. 1531 och Messan på Swensko Upsala 1541. På sista bladet af den sistnämnde förekom följande med runeskrift: [varefter en runtext motsvarande den hos Rhezelius återges].”

Bladet är skrivet av fornforskaren N. J. Ekdahl, även känd som Kalvskinnsprästen för sitt idoga arbete att spåra upp och samla in medeltida pergamentbrev i framför allt Norrland. En intressant upplysning finns också i den sista raden på arket: ”Boken köptes af Jacob Westin för 4 RD B^o [=Riksdaler Banco].” Mässboken från Runstens kyrka hade alltså på något sätt hamnat i Kungliga biblioteket i Stockholm och därifrån sålts vidare så sent som på 1830-talet.

Jacob Westin var då ett okänt namn för mig, men jag har senare förstått att han var en hängiven boksamlare, som inför Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 skänkte hela sin omfattande och dyrbara boksamling till universitetet. När jag tittade i bibliotekets katalog på nätet hittade jag inte mindre än två exemplar av Olaus Petris Messan på Swensko från 1541, som har tillhört honom. Ett av dessa skulle dessutom enligt en anmärkning i katalogen ha ”Strödda anteckningar i marginalen samt på sista bladet”! Kunde inte detta vara samma exemplar som Ekdahl hade sett 1832?

Denna lilla upptäckt gjorde jag redan i somras (mitt under semestern), men det dröjde fram till denna vecka innan jag fick tid att åka till Uppsala och titta i boken. Och minsann! Fanns det inte på det sista bladet tre rader med runor med det ovan nämnda citatet ur Davids psalm:

la͡uþatæ × þo͡min͡um × in × cimpaḷis ×
æt × co͡ro × la͡uþatæ × æum × in ×
co͡rþis × æt × o͡rga͡no ÷ +

Runtexten överensstämmer inte helt med Rhezelius’ uppteckning och faktiskt inte heller med Ekdahls, men jag tror ändå att det rör sig om samma bok som 1634 fanns i Runstens kyrka. Möjligen ger handstilen i den latinska återgivningen av runtexten ett lite yngre intryck än de övriga anteckningarna i boken, som har en tydlig 1500-talsstil. Hur boken kom till Kungliga biblioteket vet jag inte. Kanske förvärvade Rhezelius den redan 1634 eller också kan den ha tagits till Stockholm av Johan Hadorph, som besökte samma kyrka under sin antikvariska resa 1673.

Inte heller vet vi säkert vem som har skrivit runorna i mässboken, även om man tidigare har gissat på den person som hade svarat för runorna i högkoret, en Johannes Olai från Kalmar. Han måste i så fall ha varit en prästman med ett musikaliskt intresse. Hela det första uppslaget i mässboken är nämligen fullskrivet med musiknoter och psalmtexter och även på de följande bladen finns noter ifyllda. Det kan här erinras om att reformatorn Martin Luther – som ju råkar jubilera just i år – faktiskt satte musiken som det högsta näst efter teologin. Musiken var enligt Luther ”en gåva från Gud och inte från människor, den gör hjärtan glada, den driver bort djävulen och den bereder oskyldiga fröjd”. Tydligen har prästen i Runsten resonerat på ett liknande sätt och fastnat för David psalm, där det inte bara handlar om sång och dans, utan också om tamburiner, stränginstrument och flöjt.

Runinskriften i mässboken kan av naturliga skäl ha tillkommit tidigast 1541 och den är alltså efterreformatorisk, men själva runorna är av den typ som användes under medeltiden. Det är för övrigt samma variant av runor som den svenske reformatorn Olaus Petri själv behärskade och som han hade använt i en inskrift på sitt hus i Storkyrkobrinken i Stockholm. Märkligt nog hade även denna nu försvunna runtext en viss anknytning till musiktemat:

skæggiot : haka : klæðær : ikkæ væl : i : dansæ :
”Skäggig haka passar inte väl i dans”

>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet

PS. Läs mer om återfyndet av U 168 i Östra Ryd på Jan Owes blogg. DS.

PPS. Det som har fått mig att tveka en smula om det verkligen är originalet från Runstens kyrka som nu har återfunnits, är de uppenbara misstag som finns på två ställen. I cimpalis är bistaven i l-runan placerad vid basen i stället för vid toppen och i ordet æum har skrivaren först föregripit bistaven i m när han skulle skriva u. Detta skulle ju kunna bero på kopieringsfel efter en förlaga, men är i detta fall ett tecken på inskriftens äkthet. Går man till Rhezelius’ originaluppteckning i Kungliga biblioteket ser man nämligen att l-runan i den ursprungliga blyertsuppteckningen har haft en lågt ansatt bistav, men att redan Rhezelius ändrade detta när han förtydligade sina anteckningar med bläck. DS.