Det blir faktiskt ett tredje K-blogginlägg om förra måndagens begivenheter. Förutom de tre runstenar som i dag finns vid Lena kyrka har det en gång funnits en fjärde sten (U 1029). Enligt Johannes Bureus, som upptecknade delar av inskriften i början av 1600-talet, låg den då i ”Lena kyrkedör”. Stenen antas även ha iakttagits vid en inventering 1829, men har sedan dess varit spårlöst försvunnen.
När vi kom till Lena i måndags förmiddag träffade vi Linda Qviström från Upplandsmuseet, som svarar för den arkeologiska kontrollen i samband med arbetena inne i kyrkan. Hon följde också med oss bort till hästhagen för att vara med och se om det senast funna fragmentet hade den passning som Robin hade antagit. När vi var på väg tillbaka till kyrkan passade jag på att fråga om hon möjligen hade sett några spår av den fjärde runstenen i Lena. Det hade hon inte, men att hon lovade att hålla ögonen öppna. Linda berättade också att den ursprungliga ingången i kyrkan hade gått genom ett numera rivet vapenhus, som hade legat på kyrkans sydsida.
Därmed var vi klara vid kyrkan och eftersom Mats G. Larsson hade lovat att bjuda Robin och mig på lunch, så gav vi oss iväg. Någon timme senare när vi satt vid kaffet, kom en påringning från Linda, som berättade att hon hade borstat på några stenar intill den södra väggen inne i kyrkan och fått syn på något som liknade en slinga. Hon skickade också ett par bilder och det rådde ingen större tvekan om att detta måste vara en del av en runristning. Det var alltså bara för oss att åka tillbaka till kyrkan igen.
Och visst var det en runsten! När Linda borstade vidare kunde man iaktta en 5 cm bred runslinga omgiven av flera smala ornamentslingor. Stenen, som sticker ut en knapp halvmeter från muren, har ursprungligen har utgjort tröskelstenen i den igensatta dörren mellan det gamla vapenhuset och långhuset. Ristningen finns endast bevarad på ett mindre parti, som måste ha legat vid sidan av den gamla portalen. På resten av stenytan är ristningen helt bortnött.
Stenen har en synlig längd av närmare två meter. Vid en schaktning utefter fasaden 2017 iakttogs en liknande sten på utsidan av kyrkan och om det rör sig om delar av samma sten bör den ursprungligen ha varit en mycket stor. Bureus har vid sitt besök endast upptecknat ett 15-tal runtecken. Det övriga var enligt hans anteckning ”bortnött af fötrene”. Hans runor är i flera fall stupvända och utifrån hans avbildning verkar det högst tveksamt om inskriften har haft någon språklig mening.
I det lilla stycke av runslingan som nu är bevarad finns först ett skiljetecken i form av ett kort streck. Därefter ser ut att följa en t-runa med ensidig bistav, en n-runa med dubbelsidig lågt ansatt bistav, en u- eller r-runa samt ett otvetydigt s. Därefter är stenytan utnött. Oavsett om man läser · tnus… eller · tnrs… ser inte detta ut att kunna vara en del av något meningsfullt ord. Det är alltså möjligt att vi har att göra med en runinskrift utan språklig mening – en nonsensinskrift eller icke-lexikal inskrift som det numera ofta kallas. Det finns i Mälardalen ett 30-tal sådana runstenar kända sedan tidigare. Det som är speciellt med stenen i Lena är att den verkar ha varit så stor.
I Kyrkoinventarium 1829 omtalas en runsten som man har trott är identisk med den runsten som Bureus såg. Läser man lite noggrannare i denna handling så inser man dock att så inte kan vara fallet. Här omnämns nämligen först tre gravstenar från 1600-talet som ska ha legat i vapenhuset, varefter följer uppgiften att ”I yttre dörren ligger ett stycke af en Runsten med Slingor. Stilen oläslig.” Denna sten har alltså legat i vapenhusdörren ut mot kyrkogården och kan alltså inte vara samma sten som nu har dykt upp. Kanske handlar det i stället om U 1028 eller om ett tidigare okänt fragment. Eftersom murar tillhörande vapenhuset har framkommit både vid schaktningar 2014 och 2017 är det inte omöjligt att det finns ytterligare ett runstensfragment dolt under marken ute på kyrkogården.
Uppgiften i Kyrkoinventarium visar också att vapenhuset på kyrkans södra sida fanns kvar ännu 1829. Man kan gissa att detta revs först 1864 i samband med den renovering som Dybeck omtalar. Vid detta tillfälle ska man enligt Dybeck förutom runstenen U 1026 även ha påträffat ”ett fragment af en annan” i kyrkgolvet. Vad som hände med detta fragment framgår inte. Kanske handlar det om samma sten som nu har kommit i dagen.
De tre nyfynden från Lena kyrka lägger visserligen tillsammans inte mer än elva runor till den samlade runkorpusen, men de har ändå ökat vår kunskap om runstenarna vid denna kyrka på en mängd olika sätt. Det är sällan som en måndag på jobbet blir så händelserik.
>> Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om icke-lexikala runinskrifter i Marco Bianchis avhandling Runor som resurs: Vikingatida skriftkultur i Uppland och Södermanland från 2010. DS.
PPS. Läs om runfynden i Lena kyrka även på Upplandsmuseets blogg. DS
Rimligen fortsätter väl ristningen under muren (den senare igenlagda dörröppningen) och kunde Bure få ut några runor ytterligare så borde de kunna vara läsliga ännu idag. I väntan på ett eventuellt framtagande av stenen kanske man ska vara försiktig med att se den som icke-lexikalisk. Det förekommer ju ändå relativt ofta att a- och n-runor förväxlas.
Ja, helt säker kan man inte vara när så lite av texten finns tillgängligt. Tyvärr är stenen i mycket dåligt skick, vilket talar för att den kommer att få ligga där den ligger. Vi ska dock se till att åtminstone den runristade delen ska vara tillgänglig på något sätt, även efter att det nya golvet har lagts in.