Årets runfynd blir årets utmaning

Jag brukar ju varje år skriva om årets första runfynd här på K-blogg. Ett par kortare inskrifter dök upp redan i maj, men eftersom jag ännu inte har sett dem med egna ögon har jag inte velat skriva något om dem. I tisdags eftermiddag på ett sommarglest kontor kom ett mejl, som fick mig att hastigt vakna upp ur värmekoman och stanna kvar ett par timmar längre än jag hade tänkt.

Avsändare var Jenny Radon som arbetar med accession vid Historiska museet och som några dagar tidigare hade registrerat ett runbleck från en arkeologisk förundersökning av ett boplatslager vid Binge i Alva socken på södra Gotland. Undersökningen utfördes i september 2010, men att tecknen på blecket är runor verkar ha uppmärksammats först nu.

Det rör sig om ett ihopvikt blybleck med runor på båda sidor. Sådana är kända från flera olika platser i Norden, men är inte alls vanliga på Gotland. Sedan 2020 finns dock ett sådant fynd från Myrvälder i Tingstäde, som ännu bara är preliminärt undersökt. Att döma av runformerna är det medeltida.

Ihopvikta blybleck brukar generellt ha en medeltida datering och de bär ofta formelartade inskrifter på latin. I detta fall såg jag direkt på de bifogade bilderna att det rör sig om något helt annat. I en av raderna förekommer någon sorts lönnrunor, medan de övriga upptas av mer ordinära runor. Det anmärkningsvärda är att flera av dem tillhör den äldre 24-typiga runraden. Här finns m-runan med två huvudstavar (ᛗ) och a-runan med formen ᚨ. Dessa teckenformer förekommer också i den äldsta varianten av den yngre runraden som vi bland annat känner från ett antal runstenar på Fyn i Danmark. På blecket finns dock även runor av ren urnordisk typ som e-runan (ᛖ) och den femdelade zickzackformade s-runan. Runan ᚼ måste i sällskap med dessa runtecken uppfattas som ᴀ och inte som h som i den yngre runraden. Samma typ av ᴀ-runa förekommer också i de äldsta vikingatida runinskrifterna, där h ännu uttrycktes med den äldre varianten ᚺ.

Runorna på runblecket verkar alltså närmast svara mot den teckenuppsättning som användes under senurnordisk tid och som finns på exempelvis Björketorpstenen i Blekinge och den norska Eggjastenen.

En teckenform som direkt föll mig i ögonen, är den runa som står först i mittraden på den sida som bär tre rader med runor. Formmässigt svarar den mot d-runan i den anglosaxiska runraden medan den är ytterst sällsynt i skandinaviska runinskrifter. Vi finner den visserligen använd tre gånger på baksidan av Rökstenen, men då i det avsnitt där teckenformer från den äldre runraden har använts som ett sorts chiffer och där det också förekommer en del unika runformer.

Samma teckenform uppträder på ett litet runstensfragment, som 1947 hittades vid Finsta i Skederids socken i Uppland och som i dag sitter uppsatt inne i Skederids kyrka. Här finns också en m-runa av urnordisk typ (ᛗ), men av andra teckenformer som ᛅ a och ᚬ o framgår det tydligt att det handlar om en inskrift med den yngre runraden. Jag har tidigare hävdat att runan på Finstastenen måste uppfattas som en h-runa och att Finstastenen ska jämföras med äldsta danska runstenarna, där h-­ och m-runorna fortfarande är av äldre typ. Den enda säkert tolkningsbara sekvensen i inskriften …ṭontʀsta… [s]tændʀ stæ[inn] ”står stenen” visar också att ristaren använder t-runan för /d/ enligt det yngre systemet och att vi inte ska förvänta oss någon d-runa i denna inskrift.

På det nyfunna blecket inleder den aktuella runan uppenbarligen ett nytt ord, eftersom den (på bleckets andra sida) föregås av en ʀ-runa, som ju vanligtvis uppträder i ordslut. Om man läser runan som d får man något börjar på dᴀim, vilket inte kan associeras med något känt skandinaviskt ord. Uppfattas runan däremot som h så uppstår teckenföljden hᴀimtᴀ, vilken utan problem kan återge en form av verbet hæmta ’hämta’ (eller haimta som det nog bör ha hetat på Gotland vid denna tid). Inskriften ser alltså ut att vara meningsgivande, men tycks inte vara avfattad på urnordiska, utan på vikingatidsspråk! Den urnordiska formen av samma ord borde nämligen ha varit *haimatjan.

Detta får marken att gunga lite under fötterna. Till vilken tid hör egentligen denna inskrift? Är den från vendeltid eller var den äldre runraden i bruk på Gotland ännu under tidig vikingatid? Och har vi här beviset för existensen av den övergångsform för h-runan som jag tidigare har argumenterat för utifrån runan på Finstastenen? Samma runform uppträder ytterligare en gång på blecket, så den kan i detta fall inte ha fått sin form genom något misstag.

Allt detta hann jag faktiskt tänka medan jag ännu bara hade sett fotografier av föremålet. I torsdags – dagen före midsommaraftonen – fick jag möjlighet att undersöka blecket närmare under mikroskop. Det blev nästan en heldag i det behagligt svala studierummet på Historiska museet, där jag systematiskt gick igenom inskriften tecken för tecken. Den är egentligen inte särskilt svårläst, men det finns en del besvärliga detaljer och några av runorna är dessutom skadade eller delvis dolda.

Mittraden vill jag läsa som …ʀhᴀimtᴀaʀᴀḷu, där jag dock tvekade lite beträffande den näst sista runan, som står inklämd och som eventuellt också kan vara a. Intressant är att de två a-runorna ­– ᴀ och a  ­–­­ uppträder intill varandra i runföljden hᴀimtᴀaʀ. De svarade vid denna tid mot två olika a-ljud, där runan ᚨ a stod för ett nasalt a-ljud [ã] som i franskans en. Detta utesluter att runföljden aʀ skulle kunna återge exempelvis genitivformen āʀ av ordet ā ’å’, eftersom detta ord aldrig har innehållit något nasalt ljud (den urnordiska formen bör ha varit *ahwu). Däremot kanske man kan gissa på en motsvarighet till det fornvästnordiska adjektivet annr ’strävsam, ivrig’ och jämföra med skrivningen mąʀ för manʀ eller mannʀ på den norska Eggjastenen, där nasalen /n/ kan sägas vara ”inbyggd” i vokalen.

De sista runorna ᴀḷu – om detta är den riktiga läsningen – kan eventuellt återge ordet ǫl ’öl’ med ännu bevarad stamvokal precis som formen sunu för sun ’son’ på Rökstenen, men det kan också vara en form av adjektivet allʀ ’all, hel’.

Någon sammanhängande mening får jag inte ut av detta, men jag är övertygad om att texten är språkligt meningsgivande. Problemet är att vi bara kan läsa inskriften på de synliga delarna av blecket och att det är ihopvikt två gånger. Den text som vi har tillgång till utgör alltså bara en tredjedel av vad som kan misstänkas finnas ristat på blecket.

Runblecket kan inte vikas upp utan att föremålet skadas, så förhoppningen står nu till att vi kan använda någon ny teknik för att veckla upp det digitalt – något som har prövats på annat håll med liknande bleck – och att vi på så sätt ska komma åt hela inskriften.

Inte minst vore det intressant att se hur raden med lönnrunor längs den övre kanten ser ut i sin helhet. Nu kan bara formen på sex av dessa tecken bestämmas och det går inte att säga mer än att de alla är olika och att de liknar så kallade kvistrunor (också kallade binära runor eller koordinatrunor). Detta lönnrunesystem bygger som bekant på runradens uppdelning i tre avdelningar eller ätter (fuþork hnias tbmlʀ) samt placeringen inom respektive ätt. Försöker man läsa lönnrunorna på runblecket enligt denna princip får man dock ingen uttalbar teckensekvens. Det är därför troligare att dessa teckenformer är fritt skapade, men att de har ingått i ett system där varje form svarade mot en viss position i runraden.

Det kan också noteras att den kvistruna som finns på sidan med två rader av runor har diagonala grenar åt båda hålla medan de fem följande runorna är uppbyggda av bågar. Den första har zickzackformade kvistar nedtill som påminner om bistaven i en r-runa. Kanske antyder detta också att detta tecken står för r. På den bekanta runamuletten från Roskilde (DR 246) finns bland annat en runföljd lufr ristad med vanliga runor följd av fyra unika teckenformer som har föreslagits kunna stå för unaʀ, varvid hela runföljden skulle bli lufrunaʀ lȳfrūnaʀ ’läkedomsrunor’. Tänk om det just är teckenföljden runaʀ som de fem lönnrunorna på Bingeblecket motsvarar. Detta går dock först att avgöra om vi kan komma åt den dolda delen av inskriften! Här kan finnas hur mycket som helst att hämta!

Fyndet kullkastar också en annan gammal sanning, nämligen att vikingatida runbleck är av koppar eller brons, medan de medeltida företrädesvis är av bly. Att döma av teckenformer och språk måste detta blybleck tillhöra vendeltiden eller vikingatidens början. Det övriga fyndmaterialet från undersökningen är i huvudsak vikingatida, men enligt rapporten ska det intill boplatsen också finnas spår av aktiviteter under folkvandringstid och vendeltid.

Slutligen måste det framhållas att detta är ett fynd som har gjorts inom projektet Ett plundrat kulturarv, där skattfyndplatser som har varit utsatta för plundring systematiskt har efterundersökts med metallsökare. Tack vare detta känner vi den exakta fyndplatsen för det unika runblecket och kan placera det i ett arkeologiskt och runologiskt sammanhang. Som ett kontextlöst föremål hade det inte alls haft samma vetenskapliga värde och ingen skulle ens ha kommit på tanken att det skulle kunna vara funnet på Gotland.

Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet