För någon månad sedan var jag i Upplands-Väsby och höll ett föredrag om kommunens runstenar på hembygdsgården. För att väcka lite uppmärksamhet profiterade jag i titeln på en gammal upptäckt av Jan Owe, nämligen att Upplands-Väsby och inte Vallentuna, som det ofta påstås, är världens runstenstätaste kommun. När det handlar om koncentration så måste man naturligtvis ta hänsyn till kommunens yta och då vinner Upplands-Väsby med sina 79 stenar även om runstenarna i Vallentuna är betydligt fler.
Nästan åttio runstenar är också alldeles för många för att alla skulle rymmas i föredrag och jag hade egentligen mycket mer att komma med. Bland annat hade jag funderat på om jag skulle säga något om Johan Törner, som under några år i mitten av 1700-talet var informator på Torsåker i Hammarby socken och vars intresse för traktens runstenar tog sig rätt originella former.
När jag av en tillfällighet stötte på denne Törner för knappt ett år sedan med anledning av ett märkligt runbrev från Västmanland var han en helt ny bekantskap och det var inte förrän jag hade skrivit klart mitt K-blogginlägg som jag upptäckte att det fanns en hel bok om honom, Johan J. Törners samling af widskeppelser, utgiven av etnologen och sociologen K. Rob. V. Wikman 1946. Av Wikmans framställning framgick att Törner hade efterlämnat en dagbok, som bland annat handlade om hans tid på Torsåker och hur hans intresse för runskriften hade väckts.
Först sent i höstas fick jag tid att titta närmare på denna dagbok på Kungliga biblioteket i Stockholm. Törners handstil är inte mer svårläst än 1700-talsstilar brukar vara, medan andra delar av dagboken är minst sagt svårtillgängliga. Törner har nämligen ganska ofta använt en snabbskrift, så kallad takygrafi, uppenbarligen för att inte vem som helst skulle kunna tillägna sig dessa avsnitt. De delar som handlar om runstenar är lyckligtvis skrivna med vanliga latinska bokstäver.
Runstudier kring Torsåker
Av dagboken får vi veta att Törner den 1 oktober 1750 reste från Väsby i Vallentuna till Torsåker och att han då passerade en rad runstenar längs vägen. Detta ger om ger honom idén att uppsöka runstenarna i trakterna och uppteckna deras inskrifter. Med på dessa utflykter var hans discipel den unge greven Carl David Gyllenborg. Denne var då 16 år och förmodligen var detta en del i hans utbildning.
Redan samma dag upptecknade Törner inskriften på den ena runstenen vid Vik (U 288) söder om Torsåker i dagboken och nästa dag inskriften på den andra runstenen på samma plats (U 287).
Dagen efter, den 3 oktober, besöker han Tryninge ”som förut warit frälsegård, men nu säteri & heter efter grefven & grefvinan stiernborg. Der stå S.O. ifrån 2 musquetskott wid pass i en backe 2 stenar med runor. Den ena 3 ½ aln 4 kantig den andra 50 alnar derifrån något sönder, bredevid äro runda stenrader.”
Den förstnämnda uppgiften avser uppenbarligen U 285, som enligt träsnittet i Bautil mätte just 3,5 alnar eller 2,1 meter i höjd, medan den andra stenen är den redan då skadade U 286. Törners noteringar är här mycket värdefulla, eftersom båda stenarna under 1800-talet flyttades till parken vid Torsåker. Genom äldre avbildningarna och uppgifter vet vi visserligen sedan tidigare att de ska ha stått bland några stensättningar söder om gården, men inte exakt var. Törners anteckning att stenarna fanns i en backe sydost om gården visar att det måste handla om det gravfält som i Fornsök har beteckningen RAÄ Hammarby 86:1/L2017:4735. Det omfattar i dag cirka 30 fornlämningar och förutom runda stensättningar ska det även här finnas två med kvadratisk form samt en skeppssättning. Av Törner får vi också veta att avståndet mellan de två parresta runstenarna var hela trettio meter. Den ungefärliga plats som dessa stenar har fått i Runor kan alltså nu korrigeras med hjälp av hans uppgifter.
Samma dag noterade Törner också ”en sönderslagen runsten lagd i stenmuren vid grinden här på Torsåker”. I detta fall är det inte lika givet vilken sten som avses, eftersom vi känner två numera försvunna runstenar från Torsåker, U 282 och U 283. Kanske handlar det om den förstnämnda som endast är känd genom en teckning av studenten C. M. Bolm från omkring 1880 och som då var ett fragment.
Den 4 oktober reste Törner och hans adept norr ut till Skånela och ser de tre ristningarna vid Hargs kvarn (U 309–311), som är huggna i en fast häll och då låg mitt i strömfåran.
Efter några dagars vistelse i Stockholm upptas runstudierna den 8 oktober med runstenen vid Brunnby i Hammarby (U 275) och senare under samma dag var de också ”wid Frestad kyrkja och skrefwo af runstenarna i Kyrkowäggarna, 7 st. 4 allenast woro hela, de andre sönderslagne”.
Påföljande dag gick färden till Hammarby kyrka, där de såg de två runstenar som var kända där (U 272 och U 273), men avstod från att läsa inskrifterna för att först kontrollera om de redan fanns avtecknade. Vid samma tillfälle stannade Törner och hans sällskap också till vid ”den lutande stenen vid Landsvägen, h[wil]ken är den största som jag sett, med runor på”. Detta avser givetvis den stora Hammarbystenen U 276 vid Löwenströmska lasarettet. Den 10 oktober upptecknade de även inskrifterna på de närbelägna runstenarna vid Pickhus (U 277) och Skälby (U 279).
Ett nyskapat runalfabet
Törner nöjde sig dock inte med att bara skriva av runstenarna utan genomför även praktiska experiment. Redan dagen efter att han hade fått idén att uppteckna stenarnas inskrifter skriver han: ”Den 2 war jag ute & försökte med stamp at hugga i gråsten, h[wil]ket går an bra & skal jag wid tilfälle hugga ut något antingen på runska, eller tacheo graphiska, uti berg & stenar som äro wackra.” Den 18 oktober hugger han också sitt namn i en berghäll vid sjön Fysingen och använder då ett runalfabet som han själv delvis hade uppfunnit. Detta finns uppfört på den motstående sidan i dagboken under den 10 oktober, där han även har antecknat: ”Fick detta efter många försök idag til fulbordan”.
Som jag skrev i ett tidigare K-blogginlägg är Törners lösning på den vikingatida runradens teckenfattigdom både genial och ekonomisk. Han har helt enkelt inventerat vilka av runtecknen som kunde vändas upp och ned utan att formmässigt sammanfalla med någon annan runa och sedan till synes slumpmässigt tilldelat dessa nya ljudvärden. Av dagboken framgår nu också att uppfinningen var hans egen. Inspirerad av den takygrafiska snabbskriften har han senare efter samma principer dessutom skapat en ny variant av de stavlösa runorna med motsvarande teckenuppsättning.
Den engelska snabbskriften
Den av Törner använda takygrafin (eller tachygraphy som det lyder på originalspråket) skapades redan 1626 av engelsmannen Thomas Shelton. Till Sverige kom den med författaren och kavalleriofficeren Åke Rålamb som ägnade en hel volym av sitt encyklopediska verk Adelig Öfning åt detta skriftsystem. Boken i fråga bär den utförliga titeln:
Utaf
Adelig Öfning
Thacheographia
eller
En Kånst at skrifwa så fort
som man talar;
Så och på ett Ark Papper skrif-
wa så mycket som en annan på 20.
Nyttig för dem som hålla Protocoller,
item wid Academier, mächta gagnelig uti publi-
que Lectioner, som andre private Collegier;
therföre önskeligit at all Ungdom sig uti sam-
ma Kånst öfwa wille/ emedan man
henne på en half Tima lä-
ra kan:
Så ock några rara Secreter samt
en Clavis at skrifwa/ hwilken ingen
oplösa kan.
Utgåvan saknar årtal, men antas ha utkommit före 1691. Rålamb lär här ut principerna för den nämnda snabbskriften, men argumenterar samtidigt för att det inte är någon engelsk uppfinning, utan vill i stället se ursprunget i de svenska hälsingerunorna – eller de stavlösa runorna som de numera brukar kallas.
Dessa närmast kilskriftsliknande runor, som Johannes Bureus mötte på några runstenar i Hälsingland under sin norrländska resa 1600–1601, hade länge framstått som ett mysterium bland de lärde och hade både förklarats som ”villorunor” och ren dekoration. År 1675 fann dock matematikern och Uppsalaprofessorn Magnus Celsius nyckeln. Han fick ingivelsen att lägga till vertikala stavar till de små strecken och kunde plötsligt läsa helt begripliga texter på de nämnda runstenarna. Detta redogör Rålamb utförligt för och han har också bifogat en bild där han har ställt de vanliga runorna mot dessa tecken.
”Hälsingerunorna” i Rålambs tappning ser dock helt annorlunda ut än vi är vana att se dem. Han tycks helt enkelt ha tagit ett runalfabet som han råkade ha till hands och avlägsnat huvudstavarna. Detta runalfabet har varit uppställt i ABC-ordning och i huvudsak baserat på långkvistvarianten av den yngre runraden med ett visst inslag av medeltida former för runor som c, e och p. Uppenbarligen har Rålamb bara känt till den övergripande principen för Magnus Celsius’ läsning av hälsingerunorna, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att den traktat som denne hade författat då ännu inte var tryckt.
En förbryllande runamulett
Samtidigt är det något högst bekant med de rålambska teckenformerna. Stavlösa runor som delvis bygger på långkvistrunorna förekommer visserligen på ett fåtal runstenar i Södermanland, men allra störst likhet har Rålambs runor med de tecken som finns på en liten blyamulett som i januari 2009 lämnades in till Runverket för undersökning (Sö ATA323-4044-2009). Thorgunn Snædal som granskade föremålet fann här följande inskrift:
kruhs markus ṣu--io-ḅ
--ụḥṣ ṃaþẹụs --
ḳruhs iohanæs
ḳruhs ḷụk-- --
det vill säga: ”Kors Markus …, kors Matteus, kors Johannes, kors Lukas.”
Detta är en formel som är känd från flera medeltida runinskrifter, men undantaget den första raden är samtliga runor skrivna med en tidigare okänd variant av stavlösa runor. Att dessa nu har visat sig ha en nästan direkt motsvarighet i ett uppenbart konstruerat runalfabet i en tryckt bok från slutet av 1600-talet verkar ju lite misstänkt.
Runinskrifter som kombinerar ordet crux ’kors’ med de fyra evangelistnamnen verkar först ha blivit kända för forskningen på 1990-talet, vilket skulle kunna användas både för och emot inskriftens äkthet. Samma sak gäller de skrivningar som förekommer. Stavningen kruhs för latinska crux finns bara i denna inskrift, men skrivningen hs för latinskt x är ingalunda okänd. Exempelvis står det pahs för pax på den runristade sländtrissan från Brunflo i Jämtland. Skrivningen maþeus med þ-runa för namnet Matthæus har också goda paralleller i flera äkta medeltida runinskrifter.
I slutet av den övre raden på framsidan är det oklart hur en av runorna ska läsas. Den har samma form som gyllentalsrunan belgþorn (ᛰ), men skulle också kunna återge en sällsynt variant av e-runan med ringformig bistav. På samma sida avslutas också den nedre raden med ett tecken som ser ut som den urnordiska d-runan (ᛞ). En sådan runa förväntar man sig ju inte alls i en medeltida runinskrift, men ett motsvarande tecken finns också – som den minnesgode lätt kan erinra sig – i början och slutet av inskriften på gravhällen G 35 i Grötlingbo kyrka på Gotland, där det uppenbarligen handlar om ett kors.
Det mesta som förekommer blyamuletten går alltså att styrka från andra runinskrifter, men det runalfabet som har använts har sin enda kända parallell i Åke Rålambs bok. Som särskilt anmärkningsvärd vill jag framhålla s-runans form, där den övre stapeln i båda fallen har uteslutits. Detta gör det svårt att tro att det inte skulle finnas ett direkt samband. Samtidigt avviker ett par av runformerna på blyamuletten. I runan o lutar bistavarna där åt vänster, medan de hos Rålamb lutar åt höger. Runan e saknar på amuletten den övre stapeln, medan den i Rålambs tappning bara består av en kort vågrät linje. Trots detta menar jag att vi nog ska vara mycket försiktiga med de stavlösa runformer som förekommer på den nämnda blyamuletten. De kan mycket väl vara en sentida skapelse med rötter i Rålambs Adelig Öfning!
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Lite mer om Upplands-Väsbys runstenar kan man läsa här. DS
