Att hitta en tidigare okänd runinskrift eller återfinna en runsten som länge har varit försvunnen är en upplevelse. Det kan därför alltid löna sig att låta en ficklampa svepa över väggarna när man besöker en gotländsk kyrka, liksom att hålla ögonen öppna när man passerar en stenmur och solen faller på ett fördelaktigt sätt. Ibland kan till och med en mejlfråga och lite letande bland filerna i den egna datorn leda fram till nya insikter och ett återfynd av en tidigare försvunnen runinskrift.
I måndags fick jag en fråga från arkeologen Anna Ulfhielm, som just nu inventerar och rättar uppgifter om runstenarna i Södermanland i Kulturmiljöregistret på uppdrag av länsstyrelsen. Frågan gällde om en markering på den Geologiska kartan från 1867 kunde avse ett block med en sentida runristning med just texten runor som är upptagen i detta register. Stenen finns vid Lundby i Lids socken.
Placeringen på kartan tydde dock på att det borde handla om en annan sentida runristning, som inte finns med i detta register. På 1850-talet ritade nämligen fornforskaren Richard Dybeck av en runsten med texten ualhallaʀ · uisiʀ, som bör ha stått på den plats som är markerad på kartan. Redan Dybeck hade vissa misstankar om att ristningen kanske inte var särskilt gammal, även om han genom en felläsning hade en oklar uppfattning om innehållet i texten. Den unge prästen Axel Wætter som vid samma tid ägnade sig åt att rita runstenar kunde i ett brev till riksantikvarien den 8 februari 1858 (ATA) meddela att så sannolikt var fallet:
Min förmodan om Lidstenen N:48 Dybeck vill jag wäl ej framställa såsom sanning; men denna min förmodan winner fält för sig derigenom att nuwarande innehafvaren af stället, den förut omtalade Patron Wijnbladh tror, att den är huggen af en af hans bröder ehuru han ej säkert kunde minnas det, och då därstädes flere uthuggningar under det en Pastor Graff (nu i Ludgou) war på Lundby som Informator åt dessa herrar ehuru äfven han ej minns denna speciellt.
Sten Boije som sommaren 1882 reste i trakten för att undersöka runstenar för det planerade runverket gjorde en noggrann teckning av denna sten, trots att han vid sitt besök fick uppgifter om att den kunde vara av senare datum. Den omtalas också som sentida av Erik Brate i en fotnot i det första häftet av Södermanlands runinskrifter. Sedan dess har det varit tyst om denna runsten och den verkar inte ha uppmärksammats vid senare fornminnesinventeringar.
När jag höll på med mitt avhandlingsarbete i nordiska språk för tjugo år sedan intresserade jag mig för denna sten och i september 2006 letade jag efter den. Ristningen var ju visserligen helt klart sentida, men den kunde vara värdefull för bedömningen av en närbelägen runsten som ingick i mitt material, nämligen Sö 133 vid Väringe i samma socken. Enligt Brates läsning skulle denna innehålla en ristarsignatur isbiun × hiu ”Äsbjörn högg”, samtidigt som det fanns misstankar om att det handlade om en ”falsk runsten”.
Av de äldre uppgifter borde stenen ha stått på den södra sidan om vägen mellan Lundby och Välvesta. På denna plats ligger ett stort område med gravar och bebyggelselämningar och här träffade jag också på en omkullfallen sten som kanske kunde vara den åsyftade stenen, även om jag hade svårt att få formen att stämma. Jag misstänkte att ristningen i så fall fanns på den nedåtvända sidan. Någon annan tänkbar kandidat kunde jag inte upptäcka och tog därför i alla fall en bild av stenen.
Sedan dess har jag väl inte tänkt så mycket på denna sten, men jag har samlat på mig uppgifter när jag har stött på något intressant i arkiven. Nils Kugelberg, som var Riksantikvarieämbetets ombud i trakten, meddelade exempelvis riksantikvarien den 4 augusti 1929 att
under Lundby säteri finnes 2 stenar med runor, men dessa äro inhuggna av nuvarande ägarens, Fideikomisarien Wijnblads, farfar eller denes far. Det ena är 4 runor på ett 3 kantigt klippblock, det andra är en bautasten ca 200 meter därifrån N.O. om gården. den sten vräktes omkull för några år sedan med runorna neråt.
Detta stämmer ju mycket väl med hur det såg ut i hagen vid Lundby när jag var där 2006. Någon gång hade jag också skrivit av några rader om denna sten ur ett brev som Richard Dybeck skickade till Carl Säve i Uppsala den 7 augusti 1856 och som i dag finns i Uppsala universitetsbibliotek. Dybeck uppger där:
En annan sten påtagligen en bautasten bland hedna stensättningar, har, sannolik[t] sedan en väg i närheten tillkommit, fått å sin mot denna väg vända smala men flata sida (rätta och vida bredare flatsidan har sål[edes] annan riktning) följande för mig svåra inskr[ift] i en liten bågbildad slinga, utan kors: [varefter han återger inskriften med runor]
När jag skrev av denna passage tänkte jag inte så mycket på vad som egentligen stod i texten (och frågan är om jag ens begrep vad han menade), men nu med det ovannämnda bildmaterialet framför mig i datorn klarande allt i ett ögonblick: Ristningen ska ju inte alls vara inhuggen på den bredare sidan som ligger ned mot backen, utan på smalsidan som fortfarande är tillgänglig. Det räckte också med att kasta en blick på Boijes blyertsteckning från 1882 för att inse att den sten som jag hade fotograferat 2006 är samma sten. Även om man på fotografiet på grund av mossan inte ser några spår av ristning, är sprickan nedtill på stenen helt identisk med den spricka som Boije har avbildat på sin teckning.
Jag vågar alltså säga att den sentida runstenen D8vo 48 vid Lundby i Lids socken är återfunnen utan att ens ha varit på platsen.
Texten på stenen lyder enligt Boijes evidenta läsning ualhallaʀ · uisiʀ ”Valhalls hövding”, vilket givetvis avser guden Oden. En variant av det senare ordet finns faktiskt i en äkta runinskrift i Södermanland. På det i dag svårt skadade Establocket i Sättersta (Sö 171) kunde man på 1600-talet bland annat läsa orden skaiþaʀ · uisi skæiðaʀ vīsi ”skeppets hövding”. Inspirationen kommer dock inte därifrån utan uttrycket bygger på den bekanta isländska rundikten, där valhallar vísir förekommer som omskrivning för runan o. Den som ristade stenen vid Lundby har knappast hämtat frasen direkt från denna dikt, utan den har nog plockats upp från Olof Verelius Manuductio compendiosa ad runographiam Scandicam antiqvam, recte intelligendam. En kort vnderwijsning Om Then Gambla Swea-Götha Rvna-ristning (1675), där den citeras med översättningen ”Helwitis eller the Dödas wåningz furste”.
Ägaren till Lundby säteri hette på Dybecks och Wætters tid Fredrik Wijnbladh och han hade flera bröder. Eftersom herrgården var fideikommiss fick dessa söka sig en annan utkomst. En blev handlanden och kommissionär i Stockholm, en annan arrendator, en tredje sekreterare. En fjärde ska till och med ha varit ”aktör vid Novanders kringresande teatertrupp” och därefter färgare. Vem av dessa som högg runstenen på gravfältet vid Lundby vet vi naturligtvis inte. Inte heller vet vi om någon av bröderna eller deras läromästare pastor Graff också kan ha haft något att göra med den omtvistade Väringestenen, men med måndagens återfynd har vi i alla fall möjligheten att undersöka detta. Det får dock bli en av vårens många uppgifter.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Det är lätt att bli förvirrad i Lids socken. Det finns nämligen två Lundby och Väringe gränsar till det andra Lundby – Stora Lundby – som ligger knappt tre kilometer längre västerut. Elias Wessén kommenterar denna runsten i sitt tillägg till Brates artikel i Södermanlands runinskrifter: ”Ingen riktig runsten; inskriften har ej språklig innebörd.” Henrik Williams har i flera sammanhang hävdat motsatsen, bland annat här. DS.
Den mindre stenen till höger om den fallna ser också ut att vara bearbetad av människohand (de två misstänkt regelbundna bågarna). Övningsobjekt för ”runstenshuggarna”?
Det är nog fullt möjligt. Jag vet att jag noterade den, men av någon anledning tittade jag aldrig närmare på den. Man fick dock intrycket av att en fallna stenen en gång hade varit rest ovanpå denna flata häll.