EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Var femte runinskrift i Sverige som någon gång har dokumenterats är i dag försvunnen och sammanlagt rör det sig om bortåt 600 inskrifter. Många av dem försvann redan för flera hundra år sedan. Eftersom de flesta har utgjorts av runstenar och sten är ett förhållandevis beständigt material, kan man räkna med att en hel del av dem ändå finns kvar någonstans. Med jämna mellanrum görs också återfynd. Så skedde exempelvis i Botkyrka kyrka den 2 april i år när runstenen Sö 282 lokaliserades efter att ha varit borta i nästan hundra år.
Stenen ska så långt vi kan följa den tillbaka i tiden ha legat som trappsten i ingången till vapenhuset och så även vid Erik Brates besök år 1900. När Elias Wessén skulle undersöka inskriften sommaren 1930 var den däremot plötsligt försvunnen. Kyrkan hade då fyra år tidigare genomgått en renovering. Han skriver: ”Stenen blev, enligt kyrkovaktmästarens uppgift, vid senaste kyrkorestaureringen i samband med vapenhusets aptering till gravkapell täckt av tjocka granithällar, sannolikt också av cement.” De som hade varit inblandade i ombyggnationen förnekade dock att skulle ha funnits en runsten på denna plats. Kyrkans prost W. Hedberg skrev exempelvis till Riksantikvarien samma år:
Byggmästaren – Gustaf H. Andersson postadr. Uttran – förklarar sig vara absolut viss, att den sten, som låg till trappsten, icke är någon runsten och uppgiver han att samma åsigt hystes av såväl arkitekten i Kgl. Byggnadsstyrelsen G. Pauli, som ledde ombyggnaden, som byggnadskontrollanten civilingeniör W. Helleday, Norsborgs vattenledning. Hade minsta tvekan rått, hade icke stenens övertäckande tillåtits.
Vad beträffar kyrkvaktaren säger sig den gamle mannen nu visst icke sett några runor på stenen utan blott observerat ojämnheter (krummelurer) som möjligen kunde vara några tecken. Att en sten, som i århundraden trampats av järnskodda fötter ej kan vara slät och jämn är helt naturligt.
Trots denna försäkran har det hela tiden funnits misstankar om att runstenen ändå kunde ligga kvar på sin gamla plats, men oåtkomlig. Botkyrka kyrka har nu sedan en tid genomgått en ny renovering. Detta gav också anledning att söka efter runstenen. När det tjocka lager av hårt bruk som fanns under golvet innanför dörren till vapenhuset bilades bort i våras visade det sig att stenen mycket riktigt låg kvar under granithällarna täckt av ett lager med bruk. Den gamle kyrkvaktmästaren hade alltså haft rätt.
Eftersom tröskeln i vapenhuset skulle sänkas av tillgänglighetsskäl bedömdes det som lämpligt att ta ut stenen, vilket skedde i torsdags förra veckan under ledning av arkeolog Sofia Prata från SAU och stenkonservator Paterik Stocklassa.
Frågan var i vilket skick stenen skulle vara. Johannes Bureus hade redan 1602 uppgivit att den var ”i 8 stycken sunder” och en teckning av Johan Peringskiöld från slutet av 1600-talet visade att en stor del av ristningen var bortnött. Ännu mer saknas på Robert Haglunds etsning som bygger på Sten Boijes undersökningar på 1880-talet. Dessutom hade Erik Brate som var den siste som såg stenen sommaren 1900 påstått att hela långsidans ristning ut mot kyrkogården då var ”bortslagen”.
När de stora granithällar som låg utanför dörren hade grävts upp och flyttats kunde vi se hela kanten av stenen. Till vår stora förvåning såg den ut precis som på de äldre avbildningarna. Ingenting av långsidan hade alltså slagits bort som Brate hade påstått. Ristningen var inte ens bortnött utan man kunde i sensommarsolen utan problem läsa exakt samma runor som Boije hade sett på 1880-talet. Troligen har Brate undersökt ristningen under mindre gynnsamma förhållanden och dessutom misstolkat sina egna (sannolikt stenografiska) fältanteckningar.
Stenen var ju sprucken i flera delar sedan gammalt och det gjorde att den utan alltför stora problem kunde lyftas ut bit för bit. Nästa steg blir att rengöra och sammanfoga fragmenten, vilket är stenkonservatorns uppgift. Därefter kommer inskriften granskas på nytt.
I Södermanlands runinskrifter har den efter äldre källor återgetts på detta sätt:
uifastr × auk × hauk- × raist- stain × eftiʀ × naus × fa… ụaka × broþur × þaiʀa
Vifastr ok Haukʀ ræistu stæin æftiʀ … fa[ður]… broður þæiʀa.
”Vifast och Hök reste stenen efter … [sin] fader [och efter …] sin broder.”
Ett stort krux har varit den döde faderns namn. Bureus, Boije och Brate har här läst naus, vilket inte är särskilt lättolkat. År 1983 framförde namnforskaren Roland Otterbjörk det tilltalande förslaget att den första runan n kanske ursprungligen hade varit h, varvid namnet skulle motsvara det fornsvenska mansbinamnet Høs, som betyder ’huvud’. Alla fyra runorna finns lyckligtvis kvar, men den första är ganska otydlig. Vad jag kunde se finns det dock inget som talar för att den har varit en h-runa, utan n är nog fortfarande den sannolikaste läsningen.
Den nämnde Erik Brate har i sitt handskrivna Runlexikon i ATA antagit att naus kan återge ett annars okänt namn Nævus, som skulle ha utvecklat sig ur ett äldre Næf-fūss. Næf- betyder ’näsa’ och -fūss ’begärlig efter, benägen till (något)’, två namnleder som man väl inte gärna vill tänka sig kombinerade med varandra. Ändå är det kanske i de regionerna som vi ska röra oss. Det finns ju i fornvästnordiskan ett substantiv nǫs, som betyder ’näsborre’ och som bl.a. ingår i binamnet Flæsinǫs ’med rinnande näsa’. Det ljud som brukar skrivas ǫ (”o med hake”) kan på runstenarna ibland uttryckas med digrafen au och ordet nos (nös) ’näsborr (på djur), äfven nos’ finns också i fornsvenskan. Om denna idé håller får väl framtiden utvisa och först måste läsningen av den första runan i namnet granskas extra noggrant.
Det kan slutligen nämnas att stenen faktiskt också visade sig vara helare än Bureus hade hävdat. Den är inte sprucken i åtta delar, utan bara i sju. Tydligen har han i efterhand råkat tolka en naturlig förhöjning i stenytan på ett av fragmenten som en spricka.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om denna sten och andra runstenar i Botkyrka i Runor och i Södermanlands runinskrifter. Bilder från arbetet finns här. Här också en kort video från Botkyrka församling. DS.
