EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Olof Skötkonung lät både döpa sig i Västergötland och slå mynt med sitt namn och det kristna korset i Sigtuna, men några runstenar reste han aldrig. Det gjorde inte heller hans söner Anund Jakob och Emund Gamle. De svenska vikingatidskungarna verkar till skillnad från sina danska kollegor som Harald Blåtand och Sven Tveskägg inte haft något som helst intresse för det runstensmode som blommar upp i slutet av 900-talet. Kanske var skälet att det var något som kom från Danmark.
Den enda svenske kung som förekommer på en runsten är Håkon Röde och han har då låtit sin bryte – i praktiken en träl – ta hand om arbetet, medan han själv bara finns med i bakgrunden. ”Håkon bad rista” står det på det runblock (U 11), som finns vid Hovgården på Adelsö i Uppland. Mitt emot på Björkö ligger det gamla Birka, som när ristningen tillkom hade varit övergivet sedan ett sekel.
Adam av Bremen berättar i sin krönika om de stridigheter som uppstod efter kung Stenkils död och hur olika tronpretendenter tog livet av varandra, medan andra blev avsatta. Slutligen ska svearna ha valt ”en viss Hakon”. Detta skedde på 1070-talet och det är av allt att döma den Håkon som nämns på runstenen. Enligt ”Vidhemsprästens anteckningar”, som ingår som en bilaga till äldre Västgötalagen i handskriften B 59, ska Håkon Röde ha varit född i Levene i Västergötland och regerat i tretton vintrar.
Traditionellt brukar inskriften på runblocket vid Hovgården översättas på detta sätt:
”Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tole, bryte i Roden, åt konungen. Tole och Gylla lät rista [dessa runor], båda makarna efter sig(?) till ett minnesmärke … Håkon bad rista.”
Ordet konungʀ står i dativ på stenen (kunuki) eftersom Tole har låtit rista runorna till förmån för honom, men själva minnesmärket ska enligt denna tolkning ha varit tillägnat bryten Tole och hans hustru Gylla. Detta kan tyckas märkligt, men ändå är det nog denna tolkning som ligger närmast till hands. Ordet roþ som förekommer i inskriften har ansetts syfta på Roden det vill säga det uppländska kustområdet, som hade ett särskilt ansvar för kustförsvaret. Ordet rōðr kan dock även syfta på en farled eller en inseglingsränna och det är mycket möjligt att det är den betydelsen som finns på runblocket. Man har nämligen länge vetat att det kan ha fungerat som ett inseglingsmärke till den hamn som fanns vid Hovgården under vikingatiden. Att kung Håkon uppmanade sin bryte Tole att rista runor på blocket, kan bero på att denne hade uppdraget att iordningställa hamnanläggningen och förse den med det nämnda inseglingsmärket. Början av inskriften ska i så fall i stället översättas: ”Tyd du runorna! Rätt lät rista Tole bryte i farleden till förmån för konungen.”
En kung av annat slag möter på runstenen U 963 vid Vaksala kyrka, som tillhör en av de första runstenar som Johannes Bureus undersökte våren 1594. Den satt då inmurad i kyrkogårdsmuren. Stenen är rest av en man som bär det egenartade namnet Næskonungʀ ”Näskonung” och som har rest stenen till minne av sin son Igulbjörn. Enligt ordböckerna användes ordet neskonungr ’kung som bara har ett näs att regera över’ som en nedsättande benämning på en småkung. Trots detta dyker namnet Næskonung upp i några svenska kungalängder från den senare delen av 1200-talet och det används under medeltiden även i vissa frälsesläkter. I kungalängderna placeras Näskonung in mellan Inge den äldre och Halsten, alltså mot slutet av 1000-talet. Frånvaron av ornamentik på runstenen i Vaksala och en del andra drag talar däremot för att stenen tillhör 1000-talets början. Någon identitet med den Näskonung som nämns i kungalängderna kan det alltså inte vara frågan om, även om namnet i sig indikerar hög status.
Från Vaksala kyrka är det inte långt till Gränby. Här upptäcktes i mitten av 1800-talet en runsten (U 973), som första gången publicerades av Richard Dybeck i den andra delen av hans Svenska Run-urkunder. Den teckning som han reproducerade var inte hans egen, utan han har fått den av ”Herr Magist. Carl Säve” i Uppsala. I Säves samling i ATA kan man också hitta såväl den ursprungliga fältskissen som ett par renritningar av den. På den ena renritningen har Säve skrivit:
Runsten i Waxala.
Funnen 1850 i Sala backes sluttning, och nu liggande i backen invid sjelfva vägen, 1/5 mil från Uppsala, å Gränby hemmans egor. – Han består af gråblå grofkornig gneis, är skroflig och på många ställen afslagen, från ½ till 1 aln tjock.
Uppsala d. 27 Juli 1856. Carl Säve.
I det brev till Dybeck från den 7 februari 1858, som måste ha beledsagat teckningen och som även det finns i ATA, ger Säve uttryck för sina svårigheter med tolkningen av den defekta inskriften. Han skriver där:
Jämte dessa lån sänder jag den åttonde nye Vaksala-stenen, som fanns vid åkerrödjning 1850 i Sala-backe ⅕ mil från Uppsala. Inskriften är alldeles tydlig och säker, men orden dock svåra att få in i en begriplig mening: Siriþ l… ….nhuki · frinta · sinum : iar · ati · rikr · hu…. — … In Ybir risti. Troligen skall det vara …nhuka (dat. sg.), svarande till frinta sinum; men förstår jag intet, utom slutorden: Ybir risti.
Även senare uttolkare har haft svårt att få grepp om denna inskrift, som uppenbarligen inte har följt den vanliga schablonen. I Upplands runinskrifter har Elias Wessén återgett den på följande sätt:
siriþ l…ụn huki · frenta · sinum · in · iar ati · rikr · hụ-… in ybir risti
Sigrið l[et] … frænda sinum. En hiar atti rikʀ … En Øpiʀ risti.
”Sigrid lät … åt sin frände. Men här hade den mäktige … Men Öpir ristade.”
Till svårigheterna hör vad som kan ha dolt sig bakom de defekta runföljderna …ụn huki och hụ-…. Att den första har delats upp i två delar kan vara ett arv från Erik Brate som tidigare hade antagit att det går en ordgräns före h. I Svenska runristare (1925) tolkar han inskriften som: ”Sigrid lät — stenen åt Hök, sin frände, men här hade den mäktige hus(?) — men Öbber ristade.”
Att orden frænda sīnum står i dativ beror säkert på att resarformeln har innehållit uppgifter om något som har gjorts till förmån för den döde. Kanske har det stått något i stil med det som kan läsas på en av runhällarna vid Näs i Frösunda (U 347), där Livsten låtit göra broar ”till själabot” för sig själv (sēʀ), sin hustru (sinni kunu) och sina söner (sīnum sunum) och där dativformer genomgående har använts.
Som så många gånger förr finns lösningen till problemet antydd redan i Sveriges runinskrifter, men utan att man har tagit steget fullt ut. Wessén skriver där att man i det fragmentariska …unhuki snarast väntar ett mansnamn och att det möjligen har ”ändats på -ungʀ, sålunda i dat. -ungi, om man får antaga, att 9 h är en överflödig runa”.
Överflödiga h-runor är ju något av runristaren Öpirs särmärken och han kan inte bara skriva hut i stället för ut ’ut’, utan även ibland få in ett h före vokaler och halvvokaler inuti orden och rista girkha för Grikka eller inkihualtr för Ingivaldr. Eftersom han också – men då helt enligt reglerna – kan återge ng bara med k-runan (t.ex. ikifastr för Ingifastr) är det möjligt att …ụnhuki döljer ett namn som har slutat på …unungʀ eller …onungʀ. En av de få namnbildningar som passar in är just Næskonungʀ! I detta fall kan det inte heller anföras några kronologiska skäl mot en eventuell identitet med kungalängdens Näskonung, eftersom Öpir var verksam i slutet av 1000-talet.
En annan möjlighet är att det bara har stått ordet konungʀ ’kung’ och att det handlar om någon annan av kunglig börd. Samma person betecknas ju i den följande meningen som rīkʀ ’mäktig’ och ska på platsen ha ägt något som börjar på hu-…. Brate gissade på ’hus’ och det är ingen dum gissning, även om man då får anta att den defekta runan har varit en s-runa med bakvänd form.
Tyvärr måste det hela stanna vid förmodanden och sannolikhetsberäkningar. Endast ett lyckligt fynd av den nedre delen av stenen kan ju egentligen lösa dessa gåtor, men att Gränbystenen har innehållit en variant av ordet konungʀ ska vi nog räkna med.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Den som söker sig till Gränby för att leta efter den nyss nämnda stenen, söker tyvärr förgäves. I juni 1966 skulle nämligen vägen förbi Gränby breddas och stenen flyttades då till Upplandsmuseets magasin för förvaring. Meningen var att den senare skulle återplaceras, men den befinner sig fortfarande i museets vård och har senare tillförts samlingarna. Med sin kullriga rygg och ovanliga tjocklek (enligt Säve upp till en aln = 59,4 cm!) måste den ligga på en lastpall med ristningsytan nedåt, men inför fältrunologmötet i Uppsala för ett par år sedan och med medel från Uppsala runforum vändes stenen så att texten åter kunde läsas. DS.
PPS. Den som vill läsa mer om nytolkningen av U 11 vid Hovgården (och invändningar emot den) kan göra det i Saga och Sed 2015, som helt gratis kan laddas ned här. DS.
