EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Att drakar vakar över skatter är ju ett känt faktum och liknande föreställningar tycks ibland även ha knutits till runstenarnas ormfigurer. Fler än en runsten har under århundradenas lopp stjälpts på ända för att någon har velat komma åt de dyrbarheter som de trodde kunde finnas under dem.
En runsten som har utsatts för en sådan behandling är den som i dag står rest vid Skattna i Kullerstad utanför Norrköping i Östergötland (Ög 163). Detta ska ha skett på 1820-talet och den skyldige uppges ha varit den dåvarande ägaren till Löfstad fideikommiss, greve Carl Fredrik Piper. I sitt aldrig utgivna supplement till Östergötlands runinskrifter från 1948 citerar Arthur Nordén ett brev från den fornminnesintresserade notarien och skalden Johan Peter Kjellberg i Norrköping till riksantikvarien J. G. Liljegren i Stockholm:
Nådig herr grefven för 8 à 9 år tillbaka, i hopp att under samma sten, som då, ehuru lutande, stått på sin ända, finna någon skatt, hvarom sägnen var, låtit upptaga hällen, som nu ligger på backen, samt jordrymma och uppbryta kumeln därunder, hvarefter en stor grop och stenrös förefinnes, men icke träffat under takhällen annat fynd än en Askeurna och ben, som skola finnas på Löfstad.
Kanske var det inte bara rundraken utan också ortnamnet Skattna som hade fått greven att tro att det skulle finnas något dyrbart gömt under stenen.
Även fornforskaren C. F. Nordenskjöld som besökte platsen 1872 kände till denna tradition och noterade i sin reseberättelse: ”Ett bösshåll vester från statbyggningen [i Skattna] ligger invid en ättehög, – uti hvilken man vid undersökningen funnit en stenkruka med ben och der man ännu om hösten ser det lysa, – en korstecknad runsten af gneis.” Ytterligare uppgifter finns på en anonym teckning i ATA, där det står att stenen ”är liggande, och har troligen ej haft annat läge. Platsen är på en upphöjd kulle, men stenen synbarligen flyttad på sidan från sin rätta plats, där också gräfning till ett par alnars djup blifvit verkställd. Ryktet förmäler att en guldring där blifvit funnen.” Här tycks den enkla urnan plötsligt ha förvandlats till ett föremål av ädlaste metall.
Arthur Nordén – som ju i första hand var arkeolog – intresserade sig givetvis för uppgifterna om fyndet av askurnan och menade att det var osannolikt att den skulle ha tillhört den som runstenen hade tillägnats. Stenen bär ju det kristna korset och den döde borde då inte ha blivit kremerad. I stället antog Nordén att den kvinna som rest stenen efter sin son hade placerat den på sin tidigare avlidne makes gravhög, medan sonens ”lik enligt den nya seden ej gravlagts hemma vid gården utan förts till den kristna kyrkogården.” I en tidningsartikel från 1929 hade han tidigare också tänkt sig att stenen ursprungligen kunde ha varit en vanlig bautasten som rests över en brandgropsgrav från romersk järnålder och att runristningen var sekundär.
Enligt den senaste fornminnesinventeringen finns inte ens någon gravhög på platsen. I Fornsök står nämligen: ”Runstenen står i V kanten av en fornlämning[s]liknande kulle, ca 8 m diameter och ca 0,6 m hög med en grop i mitten, ca 5 × 2 m och ca 0,6 m djup (N–S). Sannolikt ej fornlämning.”
Att grävningar har företagits är däremot tydligt, men det är inte säkert att detta är det främsta skälet till att runstenen har fallit. Erik Brate, som var på platsen 1891 och 1914 i samband med sina fältarbeten för Östergötlands runinskrifter har vittnat om att stenen var svår att få i upprätt ställning. I sina anteckningar från 1891 skriver han: ”Ett försök gjordes af rättaren på stället och arbetare att resa stenen på kant, men det misslyckades. Inspektorn på Löfstad lofvade att resa stenen ordentligt.” Något sådant skedde aldrig och samtliga fotografier fram till och med 1941 visar stenen vilande på sin högra sida. I september sistnämnda år blev den äntligen rest av konservatorn Gillis Olson, som i samband med detta arbete också gjorde en del viktiga iakttagelser:
I marken vid stenens rotända frilades vid grävningen för den nya grunden ett antal större och mindre stenar, vilkas placering visade att de en gång tjänat som grundstenar, vilket i sin tur visar, att stenen – trots sin form – ursprungligen varit rest i vertikal ställning.
Runstenen har alltså ursprungligen stått på samma plats som den gör i dag och det finns inget direkt samband med gropen i kullen bakom den. Kanske är det snarare stenens lite otympliga form än grevens påstådda skattgrävning, som har gjort att den tidigt har fallit.
Nyligen har Skattnastenen blivit rengjord av stenkonservator, vilket gav mig möjlighet att under en rätt hastigt påkommen forskningsresa i förra veckan undersöka inskriften på nytt och måla upp ristningen. Så många nya iakttagelser i själva läsningen gjordes inte, men väl rörande utförandet. Runorna är relativt djupt huggna, medan ramlinjerna runt texten ofta är mycket grunda, ett drag som jag känner igen från många andra runstenar. Upptill till vänster på stenen finns också ett märkligt misspass, där ristaren plötsligt har flyttat den nedre ramlinjen ett par centimeter i sidled. Detta visar inte bara att urtaget upptill i den vänstra kanten på stenen har funnits redan innan den ristades, utan också att slinglinjerna måste ha huggits motsols med utgångspunkt från huvudet. Själva inskriften börjar däremot i svansen nedtill till vänster och går medsols. Detta misspass är inte alls markerat på de äldre fotografierna, men finns antytt på fotografiet från 1969, där det är konservatorn Rolf S. Wibeck som har stått för uppmålningen.
Ristaren har också begått en del misstag vid ristningen av runorna. En sedan gammalt känd rättelse finns exempelvis i det avslutande ordet hans, där han först har hoppat över runan n och skjutit in den i efterhand. Runan står därför trångt och har inte fått samma höjd som de omgivande tecknen. Nordén påstår i sitt supplement att det inte längre går att urskilja bistaven i denna runa, men det stämmer inte alls. Inte heller råder det någon tvekan om att det första namnet ska läsas ntisa och att den inledande n-runan är felristad för a. Något liknande har skett i ordet aut ’ande’, men där har ristaren haft möjlighet att rätta till sitt misstag. En del av de äldre undersökarna har här läst den första runan som h och det finns mycket riktigt även en smal och grund bistav snett nedåt höger. Bistaven snett nedåt vänster till a är däremot mycket djupt huggen, som om ristaren har velat markera att detta är den korrekta bistaven. Här skulle jag även ha kunnat måla den svagare bistaven, men eftersom den uppenbarligen beror på ett misstag och för att andra med egna ögon ska se att den verkligen existerar lämnade jag den utan ifyllning.
De största nyupptäckterna gjordes däremot i ornamentiken. Jag hade redan när jag före resan tittade igenom de äldre fotografierna i ATA konstaterat att ingen av de tidigare undersökarna hade återgett ornamentiken på exakt samma sätt och att rundjuret vanligtvis saknade huvud. Den stilbestämning som ristningen har fått i runtextdatabasen har därför varit mycket svävande (”Pr2 – Pr3?”).
Ristningen på stenen är vänd åt väster och när jag påbörjade mitt arbete på morgonen låg hela stenytan i skugga. När jag vid ettiden närmade mig slutet och i stort sett bara hade huvudet kvar att måla fick jag ett fördelaktigt släpljus över ytan och såg då både rundjurets spetsiga nos och att det har ett cirkelrunt öga. Detta öga hade även Nordén noterat på sin tid, men de övriga linjerna i huvudet verkar han inte alls ha förstått.
Högre upp på ytan strax under korset har man tidigare iakttagit ett par cirkelrunda figurer, som ibland har tagits med i uppmålningen. Vad dessa kan återge är oklart. Åtminstone den vänstra verkar ristad, men jag lämnade den omålad denna gång för att få möjlighet att titta på dessa detaljer en gång till. Också den extra palmett som både Brate och Wibeck har målat till höger intill slingan är jag osäker på om den verkligen existerar eller om de bara har följt en naturlig förhöjning i stenytan.
Min läsning är på något skiljetecken när densamma som tidigare har hävdats:
× ntisa × risti × sten × ebtiʀ × kufast × sun × sin × kuþ × hiabi × aut × hans
”Ådisa reste stenen efter Gudfast, sin son. Gud hjälpe hans ande.”
Att den första runföljden ska återge kvinnonamnet Ādisa finns det ingen anledning att tveka om och ett tidigare frågetecken efter detta namn kan utan problem strykas. Den nusvenska formen av namnet bör också vara Ådisa i stället för Brates Adisa. Långt a i fornsvenskan har normalt utvecklat sig till å i nutida svenska.
Det nyupptäckta huvudet på rundjuret gör också ristningen något äldre än vad som tidigare har antagits. Det runda ögat tillsammans med den konkava noslinjen talar för en övergångsform mellan stilgrupperna Pr 1 och Pr 2. Ristningen skulle utifrån detta förslagsvis kunna dateras till omkring år 1025, vilket betyder att den just i år i så fall är ganska exakt tusen år gammal! Det kan vara något att uppmärksamma och stenen är ett lämpligt besöksmål för den som råkar ha vägarna förbi Östergötland i sommar.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.
PS. Detta var inte de enda upptäckter som gjordes under resan som även omfattade några runstenar i Småland och på Öland. Om andan faller på kanske jag skriver något om dessa senare i sommar. DS.
