Årets första runfynd

… gjordes redan den 18 januari i Hejnums kyrka på Gotland. Dagen innan hade jag genom Gotlands Museum fått reda på att man trodde sig ha funnit runor inristade på en bjälke högt uppe i tornet, vilket naturligtvis måste undersökas. Från Hejnums kyrka känner man sedan tidigare flera runristade gravhällar från medeltiden och runinskrifter har hittats på flera ställen i putsen inne i kyrkan. Dessutom finns tre stenmästarsignaturer huggna i kvaderstenarna på tornets västsida fem meter över marken. Att ytterligare runinskrifter skulle kunna dyka upp var alltså inte oväntat, särskilt som kyrkan just nu genomgår en renovering.

Det var alltså med viss förväntan som vi klättrade upp för stegarna till toppen av tornet. På träbjälken fanns mycket riktigt på flera ställen rader av raka streck ristade, men det gick inte att fastställa om de en gång varit runor eller om det bara rörde sig om just rader av ristade streck. Något besvikna fick vi klättra ner igen, men på nedvägen slog det mig att byggnadsställningarna runt tornet gav en ypperlig möjlighet att se de tre stenmästarsignaturerna på utsidan av tornmuren på nära håll. De två som har kunnat tolkas lyder haimastr ”Haimfast” och botuiþr ”Botvid”. Den senare runföljden är uppochnedvänd, vilket visar att stenhuggarna har märkt upp sina kvaderstenar medan dessa ännu låg på marken.

Efter att ha ägnat lite tid åt de tre ristningarna fick jag en ingivelse att gå runt tornhörnet och titta lite på sydsidan, där jag nästan direkt fick syn på en tidigare helt okänd runristning. Den bestod av ca åtta runor, som stod uppochned precis som i namnet botuiþr på västsidan. Inskriften började med ha, men trots att runorna var ganska tydliga kunde jag inte få något sammanhang i texten. Ljuset var dunkelt och iskallt smältvatten droppade längs tornmuren och löste upp det papper som jag försökte anteckna på. Jag har sällan varit med om en mer irriterande situation: att ha en alldeles nyfunnen runinskrift mitt framför nosen och inte vara i stånd att läsa den! Undersökningen fick alltså skjutas på framtiden.

Förra veckan var jag där igen under bättre förhållanden, men inte heller denna gång blev inskriften ordentligt läst. Under mellantiden hade man nämligen  upptäckt ytterligare 7-8 stenmästarsignaturer i murverket på tornet och all tid gick åt att inventera och preliminärgranska dessa. De visade sig alla vara mycket korta. En löd haimi, en annan haim, flera bestod endast av de tre runorna hai. Tydligen rör det sig om den tidigare kände Haimfast, som tröttnat på att hugga hela sitt namn och därför gradvis förkortat det. Kanske ska också ”min” inskrift från januari tolkas på samma sätt. Efter de två inledande runorna ha finns nämligen ett kort lodrätt streck, som kanske ska uppfattas som ett skiljetecken. De följande runorna behöver i så fall inte höra till personnamnet, utan kan återge något annat, vad har jag ännu inte lyckats fundera ut.

Ortnamnsforskaren Herbert Gustavson har i en artikel 1938 föreslagit att namnet Haimfastr kan ingå i namnet på en bebyggelse i just Hejnums socken, nämligen det nu försvunna Hemsarve, som i så fall skulle återgå på ett äldre *Haimfastsarfa. Han tänker sig till och med att denna gård kanske har varit grundad ”av kyrkobyggmästaren Haimfastr”. Detta är fullt möjligt, även om vi nu vet att Haimfast inte har varit byggmästare, utan helt säkert stenhuggare. På denna punkt har de nu gjorda runfynden försett oss med ny kunskap.

Våra undersökningar är inte avslutade och eftersom hela tornet ska rengöras borde det finnas goda chanser att hitta ytterligare inskrifter. Förhoppningsvis kommer vi då att få nya ledtrådar om vilka som högg kvaderstenarna till tornmuren i Hejnum.

>> Magnus Källström är forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet.

PS. Läs mer om de andra runinskrifterna i Hejnums kyrka i Thorgunn Snædals artikel i Gotlands runinskrifter 3. DS.