EN KRÖNIKA AV MAGNUS KÄLLSTRÖM
Till förra veckoslutet fick Arkivsök och söktjänsten Runor ett stort tillskott av runstensbilder från vårt arkiv. Det rör sig om inte mindre 576 folioark ur samlingen av ”Bilder av runstenar och bildstenar” från Södermanland, ett av våra kanske intressantaste runstenslandskap. Eftersom det på varje ark i samlingen vanligtvis förekommer mer än en bild finns nu möjlighet att söka bland flera tusen runstensbilder från 1600-talet och framåt.
En stor del av bilderna utgörs av fotografier. Södermanland var nämligen det landskap, där kameran tidigt kom till användning i dokumentationsarbetet. Visserligen hade Hans Hildebrand redan 1872 rest med artisten Carl Fredrik Lindberg till Östergötland för att fotografera Rökstenen, men det var först med lektor Sten Boijes runstensundersökningar i Södermanland i början av 1880-talet som fotografering började användes mer systematiskt för runstensavbildningar.
Det vanligaste sättet att avbilda en runsten var då fortfarande genom teckning och det mesta av Boije i den aktuella samlingen utgörs av blyertsteckningar utförda med lätt hand på millimeterpapper. Fotografierna är däremot förhållandevis få, men de har ursprungligen varit betydligt fler. Enligt vad han själv uppgav för Elias Wessén långt senare ska såväl plåtar som kopior ha förstörts i en vindsbrand i det hus där han bodde.
Som exempel på Boijes fotografier kan nämnas det av runstenen Sö 301 vid Ågesta bro i Huddinge utanför Stockholm. Stenen stod då vid samma stenblock som det gör än i dag, men då fanns också ytterligare ett stycke av stenen som senare har försvunnit. På den starkt mörknade bilden ser man också en rulle med stora pappersark. Dessa var förmodligen avsedda att användas för så kallade avklappningar det vill säga ett avtryck i vått läskpapper av ristningen, som riksantikvarien Hans Hildebrand önskade av varje sten som undersöktes. Till höger anar man i dunklet en anteckningsbok.
Boijes fotografier var aldrig tänkta att reproduceras direkt utan skulle enligt Hildebrands instruktioner utgöra förlagor till etsningar utförda av artisten Robert Haglund. Sådana finns också i bildsamlingen och man ser att de flesta avbildar runstenar i socknarna söder om Stockholm. Tydligen var den ursprungliga tanken att publiceringen av Södermanlands runinskrifter skulle börja här, men så blev inte fallet. Meningsskiljaktigheter mellan Boije och Hildebrand om såväl fältarbetet som formen för utgivningen, gjorde att den förre valde att avsluta sitt engagemang i runverket.
Boije efterträddes så småningom av en annan gymnasielektor i Stockholm, nämligen Erik Brate, som först ägnade sig åt undersökningen av Östergötlands runinskrifter, men som 1895 övergick till Södermanland. Brate hade när Hildebrand först kontaktade honom för uppdraget sommaren 1887 framhållit som en nackdel att han ”ej är tecknare”, men löste det genom att liksom Boije skaffa en kamera. Den var av resemodell och han hade enligt egen utsago köpt den av Sven Scholander, som då var ”en smula agent för en fransk firma”. Mångsysslaren Scholander öppnade sedermera en butik för fotografiska artiklar vid Brunkebergstorg 14 i Stockholm.
Till skillnad från Boije fick Brate möjlighet att gå igenom hela landskapet och hans fotografier från Södermanland finns representerade på 244 av folioarken i samlingen. Dessa bilder är det nog ganska få som tidigare har sett. Brate står visserligen som författare till det första häftet av Södermanlands runinskrifter, som omfattar 174 inskrifter och som kom ut 1924, men det slutgiltiga verket innehåller bara ett fåtal av hans bilder. De redan färdigtryckta planscherna till det första häftet drogs nämligen in, eftersom de inte höll tillräckligt god kvalitet, något som inte bara berodde på förlagorna utan också på trycket.
Erik Brate gick ur tiden våren 1924 bara några månader efter att det första häftet av Södermanlands runinskrifter hade utkommit. Den fortsatta utgivningen anförtroddes åt professor Elias Wessén, som under tre somrar med början 1928 gick igenom hela materialet på nytt. Både Boije och Brate hade själva stått för både undersökning och fotografering, men Wessén lyckades utverka att Vitterhetsakademiens fotograf Harald Faith-Ell fick delta i undersökningsresorna, vilket resulterade i fotografier av en helt annan kvalitet än tidigare. Faith-Ells bilder av sörmländska runstenar förekommer på 315 av folioarken i samlingen och inte sällan finns det mer än en bild av samma ristning. Till skillnad från sina föregångare som i regel bara avbildade själva runristningen, kunde Faith-Ell som komplement också ta bilder av miljön runt stenen.
Trots det uppskruvade tempot i dessa undersökningar, där Wessén och Faith-Ell under en sommarmånad vanligtvis rengjorde, dokumenterade, målade upp och fotograferade ungefär hundra runstenar, lyckades de också utveckla tekniken för runstensavbildning. Ibland togs exempelvis ”objektiva” bilder av ristningen utan att ristningslinjerna hade målats upp, färgen för uppmålningen byttes under arbetets gång från slammad vit krita till en mörk färg och stenytan rengjordes noggrannare än tidigare (dock inte alltid med de mest skonsamma metoder). Detta gav inte bara en bättre uppfattning av ristningen utan också bättre bilder. I det tryckta verket syns ett tydligt brott mellan fotografierna i det andra planschhäftet som trycktes 1933 och en mindre samling planscher som bifogades det sista texthäftet 1936. Ett tydligt exempel är runstenen Sö 159 från Österberga i Runtuna som på plansch 70 återgavs efter ett foto från den första undersökningsresan 1928, men som på plansch 210 uppträder i en helt ny skepnad efter en förnyad undersökning 1935.
Även andra fotografer har lämnat spår i den här aktuella bildsamlingen och avslutningsvis måste Ivar Schnell särskilt nämnas. Som landsantikvarie i Södermanlands län hade han ett stort intresse även för runstenarna, där han gjorde många insatser i samband med nyfynd och vårdåtgärder, som han ofta fångade på bild. Det bör dock nämnas att många av Schnells runstensfotografier sedan tidigare har varit tillgängliga i Runor genom länkar från Sörmlands museum, där det också finns tusentals runstensbilder att upptäcka.
Riksantikvarieämbetets bilder av runstenar och bildstenar går att nå på två olika sätt. Antingen botaniserar du bland dem i Arkivsök, där de går att ladda ned direkt i olika format, eller också söker du upp en specifik runsten i Runor och tittar under fliken för Bilder.
Magnus Källström är runolog, docent och forskare inom runforskningsområdet vid Riksantikvarieämbetet
PS. Läs mer om Hans Hildebrand och runverket, där de sörmländska runstenarna spelade en särskild roll, och om Elias Wesséns och Harald Faith-Ells rätt mödosamma undersökningsresor i Södermanland 1928 och 1929. DS
