Det klassiska skolbesöket på museet är ett viktigt möte mellan barn och kultur. Det är också en chans för museet att visa sig angelägna i ett alltmer virtuellt medielandskap. Men geografiska avstånd och alternativa prioriteringar gör att det är långt

Synskadad besökare undersöker en replik på en egyptisk katt på Manchester Museum. Foto: Sam Beath, Manchester Museum, CC BY.

Ömtåliga konstverk och artefakter ska hållas på avstånd från besökarnas kladdiga fingrar. Den ståndpunkten har gällt sedan mitten av artonhundratalet, och idag ställer sig nog de flesta, även besökarna, bakom den. Men med repliker kan museerna låta besökaren få ett annat förhållande till objektet. Och förutom en rikare förståelse för de människor som en gång hanterat originalet medför närkontakten också en större interaktion mellan besökarna.

Mycket av den publika verksamheten på ett museum går ut på att väcka döda föremål till liv. Att besjäla objekten med fakta och berättelser. Som besökare fascineras vi när föremålet och dess historiska användare framträder för vår inre blick, det talar till vår medkänsla och väcker förfäran och sympati. Men det kliar i fingrarna. Visst vill känna på den där renässansdräkten. Hur är den vävd? Hur känns den mot huden? Och det där medeltida svärdet – hur tungt är det egentligen?